Faso dan Fani
– Västafrikansk hemslöjd

Vävtekniken i Västafrika var först känd i området genom Peul-folket, ett boskapsskötande nomadfolk, som tog till vara ullen hos djuren. Med introduktionen av bomull spreds tekniken snabbt, delvis också på grund av islams utbredning som ju förespråkar att människan ska bära kläder för att täcka sig. Det är främst män som väver, men män från alla kaster och grupper. Man arbetar ute, under halmtak, ofta med en grop där de kan skifta varpen med fötterna. Man väver i smala band som man syr ihop till önskad storlek.

Tygerna görs oftast i en standardstorlek – en s.k. pagne. Kvinnliga väverskor finner man främst i städerna, och de väver framför allt de tyger som brukar kallas Faso dan Fani, en slags modern variant av hemslöjdstyger. Det stora uppsvinget för Faso dan Fani kom i mitten av 1980-talet, då man genomförde stora kampanjer för att befolkningen, främst stadsbefolkningen, skulle konsumera inhemska varor för att minska importberoendet.

Tygerna lanserades också som en möjlighet för kvinnor att få ett inkomstbringande arbete, som antingen utförs hemma eller i olika grupper i städerna. Även om avsättningen minskat sedan statstjänstemännen inte längre tvingas bära burkinska kläder, så finns tygerna kvar och används både av modeskapare och vanligt folk som ska sy upp en ny dress. På bilden ses Delwende Compaoré, som arbetar hemma på sin gårdsplan i Ouagadougou. De flesta av de Faso dan Fani-tyger Burkina Faso Design säljer har vävts av Delwende.